Likviditet

Finanskrisen har lett till ett omfattande pågående arbete med att utveckla regelverket. Detta görs i internationell samverkan inom ramen för tillsynssamarbetet på bankområdet, Baselkommittén, och inom EU.

Hantering av likviditetsrisk

Reglerna för hantering av likviditetsrisk finns i FI:s föreskrifter (FFFS 2010:7) om hantering av likviditetsrisker. Föreskrifterna bygger bland annat på Baselkommitténs principer om hantering och tillsyn av likviditetsrisker.

Offentliggörande av information om likviditetsrisk

Bestämmelser om offentliggörande av likviditetsrisker finns i FI:s föreskrifter (FFFS 2010:7) om hantering av likviditetsrisker.

Rapportering av likviditetsrisk

Kreditinstitut och värdepappersbolag rapporterar likviditetsinformation till FI. Detta regleras i tillsynsförordningen (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013), som gäller för kreditinstitut och värdepappersbolag, samt i EU-kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/61 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 när det gäller likviditetstäckningskravet för kreditinstitut (LCR-förordningen).

• FI:s rapporteringskalender.
• EBA:s hemsida för mallar och instruktioner.

Kvantitativt krav på likviditetstäckning (Pelare 1)

Sedan den 1 januari 2018 gäller bindande EU-regler (tillsynsförordningen och LCR-förordningen) inom unionen som fullt ut och ersätter Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2012:6) om krav på likviditetstäckningsgrad och rapportering av likvida tillgångar och kassaflöden.

I EU-regleringen finns ett krav på 100 procent LCR, vilket innebär att ett institut ska ha tillräckligt mycket likvida tillgångar för att klara verkliga och simulerade kassautflöden under en stressad period på 30 dagar.

Pelare 1-kravet i EU-regleringen är inte uttryckt i enskilda valutanivåer men artikel 8.6 i LCR-förordningen ställer ett generellt krav på att likviditetsbuffertens valutasammansättning ska vara i linje med nettoutflödena per valuta. Om det finns en obalans i förhållandet mellan likviditetsbuffertens valutasammansättning och nettoutflödena i enskilda valutor kan tillsynsmyndigheten kräva att en bank begränsar obalansen genom att sätta gränser för hur stor andel av de likvida tillgångarna i en valuta som en bank kan tillgodoräkna sig för att täcka likviditetsutflöden i en annan valuta. För mer information se stycket om särskilda likviditetskrav.

Kvantitativt krav på stabil nettofinansieringskvot (Pelare 1)

Utöver det bindande minimikravet för LCR finns sedan 2021 ett bindande krav på stabil nettofinansieringskvot (NSFR) i EU-regleringen.
NSFR-kravet innebär att ett företag ska ha tillräcklig stabil finansiering för att i ett ettårsperspektiv täcka sina finansieringsbehov under både normala och stressade förhållanden. NSFR-kravet i EU-regleringen är på 100 procent.

Denna reglering finns inte sedan tidigare och utgör därför nya bindande minimikrav på likviditetsrisk. NSFR-kravet bygger på Baselkommitténs standard för stabil nettofinansieringskvot. 

Särskilda likviditetskrav på likviditetstäckningskvot (Pelare 2-krav) i enskilda valutor och FI:s syn på kravet på diversifiering av säkerställda obligationer i likviditetsbufferten

Sedan den 1 januari 2018 gäller EU-kommissionens delegerade akt om krav på likviditetstäckningskvot (LCR-förordningen) på aggregerad valutanivå på 100 procent inom hela EU. I samma förordning framgår det generella krav på likviditetsbuffertens sammansättning av valutor och operativa krav på diversifieringen av likvida tillgångar i likviditetbufferten.

FI ställer krav, som myndigheten kommunicerade i april 2018, på att banker i tillsynskategori 1 och 2 uppfyller en likviditetstäckningskvot i euro och US-dollar som var för sig uppgår till minst 100 procent, förutsatt att valutorna är signifikanta för den enskilda banken. Från och med den 1 oktober 2019 ställer FI även krav på en likviditetstäckningskvot på minst 75 procent för varje övrig enskild valuta inklusive svenska kronor, förutsatt att valutan är signifikant för den enskilda banken.

Enligt diversifieringskravet i LCR-förordningen gäller det att innehav av likvida tillgångar som utgör en banks likviditetsbuffert hela tiden förblir lämpligen diversifierad. FI:s tolkning av detta diversifieringskrav är att det bland annat innebär att andelen säkerställda obligationer, utgivna av svenska emittentinstitut, som får tillgodoräknas i likviditetsbufferten maximalt får vara 50 procent av den totala likviditetsbufferten vid beräkning av likviditetstäckningskvoten.

FI tillämpar dessa ställningstaganden i översyns- och utvärderingsprocessen från och med 1 oktober 2019.

Ändrade regler om säkerställda obligationer

Säkerställda obligationer regleras i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer och genom Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2013:1) om säkerställda obligationer.

I november 2019 beslutade EU om ett nytt direktiv för säkerställda obligationer, för att harmonisera regelverk mellan medlemsstaterna och stärka investerarskyddet för säkerställda obligationer inom EU. För att genomföra EU-regelverket har vissa ändringar genomförts i svensk rätt. Ändringar har skett i lagen 2003:1223 om utgivning av säkerställda obligationer och genom ändringar i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2013:1) om säkerställda obligationer (FFFS 2022:12). Lagändringarna och ändringar i FI:s föreskrifter trädde i kraft den 8 juli 2022.

Ändringarna i FI:s föreskrifter innebär bland annat att det införs regler om vilken information som emittentinstitut ska lämna till investerare och vilka uppgifter instituten ska rapportera till FI. Ändringarna i föreskrifterna inkluderar även ändrade bestämmelser om den oberoende granskarens uppgifter och rapporteringsskyldighet.

Förteckning över säkerställda obligationer

Av 1 kap. 10 § förordningen (2004:329) om bank- och finansieringsrörelse följer att Finansinspektionen på sin webbplats ska tillhandahålla en förteckning över de säkerställda obligationer som har rätt att använda beteckningen europeisk säkerställd obligation och en förteckning över säkerställda obligationer som har rätt att använda beteckningen europeisk säkerställd obligation (premium).

I 2 kap. 3 § lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer framgår bland annat att en skuldförbindelse som uppfyller kraven i lagen har rätt att använda beteckningen europeisk säkerställd obligation (premium).

Förteckningen innehåller uppgifter om obligationernas ISIN-kod, och baseras på den rapportering som emittentinstituten har lämnat till Finansinspektionen i enlighet med 8 kap. 1 §. Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2013:1) om säkerställda obligationer.

I de fall en obligation saknar ISIN-kod har obligationen utelämnats från förteckningen.

• Säkerställda obligationer som har rätt att använda beteckningen europeisk säkerställd obligation (premium)

Läs mer