Greveholm - Out of paint

Jean gick med snabba steg över slottsgården med en bekymrad min. Han gjorde sitt bästa för att framstå som sitt vanliga lugna jag, men innerst inne kände han hur paniken sakta växte. Vad skulle Greven säga…?

När han fick syn på stallet skyndade han genast på stegen lite grann. Ju fortare han kom dit desto fortare skulle han kunna lösa det här. Jean visste att risken var stor att promenaden skulle vara förgäves, men han hade slut på idéer och detta var hans sista hopp. Måtte bara drängen vara där.

Stallet var en mindre byggnad på slottets östra sida och hade egentligen rum för flera hästar än bara Grevens. De extra boxarna var framförallt menade för besökare som behövde någonstans att ställa sina riddjur.

När Jean öppnade den tunga stallsporten slogs han av hur stort det faktiskt var där inne. Det fanns tre rejäla boxar på vardera sida innanför dörren, sex stycken sammanlagt, och längst bort delade sig rummet och fortsatte åt två olika håll. Gissningsvis ledde någon utav dem till sadelkammaren. Som betjänt var det inte lämpligt att Jean besökte stallet, och därför var detta första gången han fick se hur det såg ut på insidan. Hästlukten var en annan sak han inte var van vid och fick honom att rynka på näsan av lätt obehag.

”Hallå…?” Frågade Jean halvkvävt medan han mentalt försökte tvinga sitt luktsinne att vänja sig vid den fräna doften. ”Är det någon här?”

Ett lågt gnäggande fick betjänten att nästan hoppa ur skinnet och ett ansikte dök plötsligt upp från en av boxarna. Drängen log ett brett leende när han fick syn på besökaren.

”Hej där.” Hälsade han glatt. ”Du! Vad bra att du kom. Inte skulle du kunna tänka dig att ge mig rykthinken? Den står alldeles innanför dörren där i sadelkammaren.”

”Vad? Hur sa?” Frågade Jean med en bestört blick mot den halvskallige mannen. Hur hade han mage att be honom, en betjänt, att göra sysslorna hos en vanlig dräng? Uppenbarligen hade mannen framför honom ingen kunskap alls om vett och etikett, eller vem som tog order av vem på det här slottet. Jean tänkte inte låta sig bekommas och fortsatte med värdig och artig min. ”Ni kan inte ha arbetat här så värst länge… Stämmer det?”

”Nä, det har du rätt i.” Erkände han med ett skratt och sträckte snabbt fram ena handen över boxdörren för att hälsa. ”Staffan heter jag. Jag är den nye drängen.”

”Ja, jag kan se det…” Sade Jean kort och tog hans hand artigt. ”Ja, just det ja… Det hände ju en liten olyckshändelse med den förre drängen. Olycklig historia det där. Vad han skulle upp och klättra i tornet för mitt i natten, det har jag ingen aning om… Fast han lär tydligen ha haft en viss svaghet för flaskan förstås… Nåväl, i vilket fall så finns det inte mycket att göra åt nu. Jag får väl hälsa er välkommen till Greveholm då. Staffan.”

”Tack så mycket, herr…” Sade Staffan men såg genast osäker ut. ”Öh, vad sade du att du hette nu igen…?”

”Det sade jag aldrig.” Svarade han en smula irriterat. ”Mitt namn är Jean.”

”Jan?” Frågade Staffan osäkert.

”Jean...!” Upprepade Jean i ett tappert försök att inte tappa humöret.

”Jaha, det är ett sådant där utländskt namn.” Påpekade Staffan gladlynt. ”Det låter rätt skojigt faktiskt. Vart kommer du ifrån?”

”Bry dig inte om det du.” Svarade Jean med ett stelt leende. ”Jag jobbar på slottet som grevens betjänt.”

”Tjusigt!” Sade Staffan och lyste genast upp, och gav Jean intrycket av att vara väldigt lättroad. ”Då får ju du vara uppe på slottet. Vad lyxigt.”

”Hå åh, så skulle jag nog inte vilja beskriva det.” Sade Jean med ett litet skratt.

”Men du. Om du är betjänt så kan du väl vara bussig och hämta rykthinken åt mig?” Bad Staffan återigen. ”Jag menar, om du är van vid att hämta grejer och sånt, alltså. Det skulle vara väldigt hyggligt.”

Jean såg inte särskilt road ut av förslaget och tänkte just påpeka att han inte tog order av någon annan än Greven själv, men beslöt sig i sista sekunden att hålla tyst. Han hade fortfarande inte lagt fram sitt problem för drängen. Det säkraste vore att göra honom till viljes för stunden om Jean hoppades på att få hans hjälp senare.

”Ja… Jag antar väl att jag skulle kunna göra det…” Sade Jean med en motvillig suck och skred iväg mot det håll han antog att sadelkammaren låg.

Jean var tillbaka efter någon minut och räckte försiktigt över hinken med ryktborstarna samtidigt som han gjorde sitt bästa att inte komma för nära hästen i sig.

”Det var snällt av dig! Tack så mycket.” Sade Staffan glatt.

”Ingen orsak.” Log Jean en aning ansträngt och fortsatte. ”Men nu när jag har gjort något för er så kanske ni skulle kunna-”

”Du behöver inte säga ”ni” hela tiden. Det är inte så noga här nere.” Avbröt Staffan vänligt och klappade hästen på halsen. ”Det är bara jag och Brunte som hör i alla fall. Eller hur, pojken?”

Hästen frustade till svar och Jean tog snabbt två steg bakåt och stirrade på djuret. Staffan tittade förvånat mot Jeans håll.

”Han är inte farlig.” Försäkrade Staffan och strök den vita hästen över manen. ”Se? Han är så snäll att man kan klappa honom. Prova själv.”

”Nej tack, jag tror nog att jag hellre håller mig på behörigt avstånd från… Den där.” Sade Jean med blicken fortfarande fäst på hästen. ”Ja, jag litar inte riktigt på de där djuren…”

”Va? Är du rädd för hästar?” Frågade Staffan som om blotta tanken på att någon kunde hysa skräck för två meter höga djur på 300 kilo var helt befängd.

”Rädd? Nehej du, det är jag då rakt inte.” Rättade Jean bestämt.

”Vad har du emot hästar då?”

”Ptja… Jag har… Helt enkelt respekt för dem.” Hävdade Jean och studerade hästen som nu försökte klia huvudet mot boxkanten. ”Där bak sparkas dem ju, och där fram… Ja, där sitter ju tänderna...”

”Brunte här skulle aldrig sparka någon. Eller bitas.” Försäkrade Staffan och skrockade. ”Fast egentligen heter han inte Brunte, det är bara vad jag kallar honom. Han har ett så krångligt namn så att man nästan vrider tungan ur led när man försöker säga det. Incinatus tror jag att han heter egentligen-”

”Det är latin.” Påpekade Jean.

”Nä, det är en skimmel.” Rättade Staffan.

”Jag menade namnet.” Suckade Jean otåligt. ”Det är på latin. Jag tror det betyder… Den blixtsnabbe eller möjligen ”den vige”.”

”Jamen det var ju ett passande namn, eller hur?” Sade Staffan glatt, men frågan tycktes vara mer riktad till hästen än Jean. ”Han är en väldigt fin fåle, ska du veta. Påminner lite om en annan häst jag skötte förut. Ärligt talat så tycker jag att hästar är bra mycket trevligare än de flesta människor jag träffat.”

”Jo, det kan jag tänka mig…” Sade Jean bittert med låg röst och verkade tänka på någon särskild.

”Jodå!” Konstaterade Staffan stolt. ”Lojalare än hundar är dem också. Och bra mycket smartare. Du skulle bara veta vilka tricks jag sett vissa hästar göra.”

”Säger du det.” Svarade Jean svävande, men verkade dock inte alltför intresserad. ”Så kan Incinat- Brunte några tricks säger du…?”

”Inga alls.” Skrattade Staffan. ”Men du, det kan jag! Vänta lite så ska du få se…”

Staffan lämnade hästboxen och gick fram till en trälåda fylld med äpplen som stod i stallgången. Han plockade upp tre stycken och med ett ”häpp” började han skickligt jonglera med dem. Jean betraktade honom imponerat och hade vid det här laget helt glömt bort vad han kommit dit för. Efter en minut lät Staffan äpplena falla ner i lådan igen och bugade sig lätt.

”Taadaa!” Sade Staffan stolt. ”Jag kan jonglera med andra saker också. Och flera på samma gång. Vill du se? Jag kan hjula också om-”

”Tack, någon annan gång kanske.” Sade Jean med ett litet leende. ”Jo, vad jag försökte säga tidigare, så undrar jag om du-”

Plötsligt sköt en svartvit katt fram från en av dem öppna boxarna. Den hade fått sikte på en stor fet svart råtta och jagade den över stallgolvet. Katten rusade förbi så snabbt att Jean och Staffan knappt hann uppfatta det smidiga djuret, men det gjorde hästen som genast blev rädd och började sparka på boxdörren. Staffan, som bara hade knuffat igen dörren utan att låsa den ordentligt, såg förskräckt hur den for upp av hästens hårda sparkar och träffade Jean som genast slogs till golvet med en hård duns. Jean kände en blixtrande smärta i hela armen när hans armbåge träffade stengolvet och fick honom att vrida sig av obehag. Hästen hade inga planer på att lugna ner sig och stressade bara upp sig ännu mer av allt som skedde omkring den. Den trampande omkring på stället och stirrade åt alla håll och kanter, utan en tanke på att den bara vara någon decimeter från människan på golvet. Jean insåg snabbt det farliga i situationen och höll upp armarna för att värja sig mot hovarna. Försökte han resa sig kunde han råka bli sparkad. Låg han kvar skulle han snart bli det i alla fall.

Till slut lyckades Staffan få tag på hästens grimma och praktiskt taget slet bort den från platsen där Jean låg. Jean såg med en lättad suck hur Staffan drog bort det stora djuret till en annan box medan han talade lugnande till det.

”Såja, såja, lugna ner dig lite nu, va?” Sade Staffan i ett försök att lugna ner det stressade djuret.

Hästen flåsade av ansträngning, men slutade åtminstone trampa omkring. Staffan skyndade sig att stänga boxdörren innan han sprang över till Jean.

”Hur gick det, du slog dig väl inte?” Frågade Staffan oroligt och hjälpte Jean upp på fötter.

”Nej då, nej då…” Hävdade Jean och borstade chockat bort lite damm och hö från kläderna. ”Det var inte så farligt. Inte alls… Det såg nog mycket värre ut än det var. Oj, oj… Det där var nog allt lite för nära för min smak…”

”Men du, får man fråga vad du skulle hit och göra egentligen?” Frågade Staffan och skakade på huvudet. ”Om du är betjänt så har du väl inget i stallet och göra?”

Jean himlade frustrerat med ögonen åt det hela men bestämde sig för att om han ville komma därifrån levande så var det lika bra att få det här överstökat så fort som möjligt.

”Jo, det råkar nämligen vara så att jag skulle behöva er hjälp.” Berättade Jean sammanbitet.

”Min hjälp?” Skrockade Staffan, som om tanken på att han skulle kunna hjälpa någon med någonting var väldigt roande. ”Vad skulle du behöva min hjälp till?”

”Jag har hamnat lite i… Klistret kan man säga.” Sade Jean och tittade besvärat bort. ”Jag är inte bara betjänt, jag är även Grevens personliga porträttmålare, och imorgon ska ett väldigt viktigt porträtt av Greven skickas till prinsessan Augusta Sofia av Storbritannien.”

”Storbritannien? Jag trodde hon bodde i England.”

”England ligger i Storbritannien.” Sade Jean med ett höjt ögonbryn.

”Jaha, jamen då fattar jag.” Skrockade han roat över det lilla missförståndet, men tittade plötsligt frågande på Jean igen. ”Hur ska hon få hans porträtt imorgon om hon bor ända där borta? Det går väl inte?”

”Jo då, hon är på besök i huvudstaden just nu.” Förklarade Jean tålmodigt. ”Greven vill att hon ska få hans porträtt innan hon åker hem. Ett bud kommer och hämtar tavlan tidigt imorgon bitti.”

”Aha, låt mig gissa. Tavlan är inte klar än, va?” Frågade Staffan.

”Jo. Den var det ja.” Svarade Jean bittert. ”Men på ett förunderligt sätt lyckades någon av pigorna ha ner den från staffliet. Den landade med färgen neråt, och eftersom den inte hade torkat så blev porträttet alldeles utsmetad. Man ser knappt vad den förställer längre.”

”Jaha, så du måste alltså måla en ny.” Sade Staffan.

”Nej, det hinns inte. Jag kan ju inte be Greven sitta modell igen utan att tala om för honom att hans förra bild blivit förstörd.” Förklarade Jean irriterat men försökte hålla sig lugn. ”Nej, jag måste försöka rädda det som räddas kan. Så är det bara.”

”Men säg bara som det är då?” Föreslog Staffan. ”Det är ju ändå inte ditt fel att tavlan blev utsmetad, det var ju pigorna som klantade till det.”

”Ha!” Skrattade Jean sarkastiskt. ”Och det menar du att Greven skulle tro på när han lika gärna kan skylla allt på mig istället? Nej, så länge jag slipper berätta för honom om det här lilla missödet så blir det bäst för alla.”

”Så, har du gjort det än?” Frågade Staffan nyfiket. ”Målat om tavlan alltså?”

”Det är det som är problemet…” Svarade Jean och såg allt mer orolig ut. ”Jag använde mina sista färger på det där porträttet, så det finns inget kvar att reparera skadorna med. Greven får under inga omständigheter se den där tavlan...! Det ser ut som om den föreställer en brunsvart potatis med hatt och pipa- Det är inget att skratta åt!”

Staffan hade fullt sjå med att försöka hålla sig för skratt, men Jeans stränga blick fick honom att genast tystna.

”Men du…” Sade Staffan fundersamt. ”Jag fattar ärligt talat inte riktigt vad du ska med min hjälp till?”

”Ja, som du kanske förstår är jag en smula… Desperat, för att uttrycka det milt.” Erkände Jean. ”Hur som helst så föreslog en av husorna att jag skulle fråga dig om du möjligtvis inte råkar ha någon färg över som jag kan använda?”

”Njae…” Sade Staffan förvirrat. ”Nä, eller, varför skulle jag ha det?”

”Va sa? Du är väl också målare har jag hört?” Frågade Jean med ett höjt ögonbryn.

”Nä.”

”Är du säker på det?”

”Ganska så.”

”Men visst heter väl du Staffan Målare?”

Staffan funderade ett ögonblick på namnet och förstod snart hur det hängde ihop.

”Jasså, du menar så…!” Sade han glatt, men blev snabbt allvarlig igen. ”Fast nä. Möller heter jag. Och jag har aldrig hållit i en pensel i hela mitt liv såvitt jag vet.”

Jean suckade i irritation och vände bort blicken.

”Tusan också! D-D-Det är så typiskt de där pigorna.” Grälade Jean till ingen särskild. ”Jaja, det är ju knappast ditt fel att de inte kan uttala namn ordentligt. Tsk, de ska då alltid ställa till det på ett eller annat sätt! Är det inte tavlor så är det något annat…!”

”Men varför går du inte bara och köper lite målarfärg helt enkelt?” Föreslog Staffan med en lätt suck.

”Det är tyvärr inte så enkelt som det låter.” Förklarade Jean med en bekymrad min. ”Oljefärger är dyrt, och det är inget man… Skaffar bara sådär. Greven har en särskild leverantör som bara kommer-”

”Vänta lite här nu va, vänta lite. Vad för slags färger sade du att det var?” Avbröt Staffan med en frågande min.

”Oljefärger?” Upprepade Jean med en rynkad panna. ”Ja, det vet du ju naturligtvis inte vad det är… Men det är det som jag använder för att måla porträtt- Vad håller du på med nu då? Staffan? Vart är du på väg någonstans?”

”Vänta, jag kommer strax.” Sade Staffan och sprang iväg till sadelkammaren. När han kom tillbaka hade han en glasburk med sig. ”Här. Kan du ha nån användning för det här tror du?”

Jean betraktade burken en smula misstänksamt.

”Och vad är det där?” Frågade han med en tvivlande blick mot innehållet.

”Det är linolja.” Förklarade Staffan. ”Ja, jag använder det för att smörja in sadlarna. Det är ju en sorts olja i alla fall, så jag tänkte att kanske det kan vara till någon nytta-”

”Men Staffan…!” Sade Jean chockat och stirrade på burken. ”Det här är ju precis vad jag behöver!”

”Är det?” Frågade Staffan med en förvirrad blick.

”Javisst!” Svarade Jean och tog emot burken. ”Man använder linolja när man gör oljefärger. Med det här så kan jag blanda till alla de färger jag behöver själv utan några problem. Kvalitén kommer förmodligen skifta en smula, men det gör inget så länge porträttet blir som det ska vara.”

”Men kommer det att hinna torka till imorgon bitti då?” Frågade Staffan osäkert. ”Tänk om färgen smetas ut innan tavlan hinner komma fram till prinsessan?”

”Ja ja, men det gör ingenting.” Svarade Jean med en lättsam handviftning. ”Huvudsaken är att den ser bra ut när Greven inspekterar den imorgon.”

”Så… Om den ser ut som en potatis med hatt och pipa när prinsessan får den-”

”Så kommer det att göra lite om ens någon skillnad än om den skulle komma fram oskadd.” Konstaterade Jean. ”Jag kan försäkra dig om att prinsessans svar inte kommer att ändras märkbart om så porträttet föreställt kokerskan.”

”Ja, om du säger det så stämmer det säkert.” Sade Staffan med ett roat leende.

”Precis. Du ska veta att jag är oerhört tacksam för all din hjälp.” Fortsatte Jean och vände sig mot Staffan. ”Jag menar det verkligen. Den här linoljan kan mycket väl just ha räddat mitt skinn…! Jag vet ärligt talat inte hur jag ska kunna tacka…!”

”Äsch då, det var så lite.” Sade Staffan och rodnade en aning. ”Kul att få vara till hjälp.”

”Det enda jag behöver nu är rätt sorts pigment.” Sade Jean och tycktes fundera lite. ”Men det kan jag säkert ordna själv…”

”Pigga-vad-för-nåt?” Frågade Staffan nyfiket.


”Något för att få till själva färgen, förstår du.” Förklarade Jean. ”Fast det lär inte bli så svårt att få tag på. Inte råkar du ha något kadmiumrött liggandes här någonstans?”

”Kadmium…?”

”Rött.”

”Jamen säg rött då.” Suckade Staffan och pekade. ”Kolla i hyllan på väggen. Det ligger så mycket grejer där att jag knappt vet själv vad som finns.”

Jean rynkade pannan en aning men började leta bland burkarna och sakerna på hyllan bakom honom.

”Verkar som vi får mer besök.” Sade Staffan glatt. ”Där kommer ju Anders. Vad kul! Så här mycket spring i stallet får jag aldrig annars.”

Jean råkade ha omkull en ask med spik när han i panik stirrade mot fönstret. Mycket riktigt kunde man se en figur komma gående mot stallets håll.

”Nej…! Inte bra.” Sade Jean med orolig min.

”Varför inte det då?” Frågade Staffan med ett höjt ögonbryn.

”Han får inte se mig här.” Förklarade Jean förskräckt. ”Ingen får veta att jag varit här nere. Det kommer bara bli skvaller och dravel och så slutar det med att Greven får reda på det. Och jag har ingen lust med att förklara för honom vad jag gjorde nere i stallet.”

”Jaha, jamen då förstår jag…” Sade Staffan och nickade, men stelnade till när när det allvarliga i situationen gick upp för honom. ”Aj då.”

När porten till stallet plötsligt öppnades skyndade Staffan sig att öppna dörren till boxen han stod i. Jean tvekade inte en sekund utan gömde sig snabbt inne i boxen utan att tänka två gånger på valet av gömställe och hann precis huka sig i tid innan Anders kom in.

Anders var 17 år och slottets springpojke. Han gjorde inte mer nytta än att springa ärenden åt de tjänare som stod honom högre i rang, det vill säga alla. Han var så finnig i ansiktet att man kunde tro att han hade smittkoppor. En åkomma han naturligtvis inte hade, men vilket inte hade hindrat kokerskan från att vägra släppa honom i närheten av köket och maten.

”Hejsan Anders.” Sade Staffan glatt och försökte att låta som han brukade. ”Vad har du för ärende ner hit den här gången? Kommer det folk? Ska jag ställa i ordning några boxar?”

”Nä, Greven bad mig hälsa att han ska ut och rida i eftermiddag och han vill att hästen ska vara i ordning då.” Svarade Anders och såg rätt ointresserad ut. ”Jag tror att han ska ut och jaga…”

”Jamen då fixar jag det.” Svarade Staffan överdrivet glättigt av nervositet. ”Tack ska du ha, Anders.”

”Mm…” Mumlade Anders och skulle precis gå när det hördes en gäll nysning från Boxen där Staffan stod.

Anders såg mot Staffan som blev alldeles ställd. Han gjorde kvickt ett försök att härma en nysning själv, men det lät mer som en halsrossling och inte i närheten likt den första. Anders gick nyfiket fram till boxen för att kika över kanten, men Staffan skyndade sig att ställa i vägen för honom.

”Nä, nä! Nu är det nog bäst att du håller avstånd, Anders…!” Sade Staffan oroligt. ”Incinat- Brunte blir så skärrad när främlingar kommer för nära så där. Han blir helt vild ska jag säga dig.”

”Nja, inte verkar han så värst vild inte, tycker jag…” Sade Anders med en tvivlande blick mot hästen som stod och vilade hakan på krubban med halvslutna ögon.

”Jodå, men det är han.” Ljög Staffan. ”Ser du öronen? När de pekar framåt så där så betyder det att han är rasande! Då gäller det att se upp. Innan man vet ordet av så gör han ett utfall och så hugger han av handen på en. Jag har sett det förr, det är ingen skön syn ska jag tala om. Han tog örat på den förra springpojken, han som var här före dig. Jag skulle inte riskera att komma för nära om jag var du.”

Staffans rövarhistoria verkade fungera alldeles utmärkt, för Anders backade blixtsnabbt bort från boxen och tillbaka mot dörren.

”Ja… Ja, då går väl jag tillbaka då.” Sade Anders och började gå sin väg. ”Adjö Staffan. Och lycka till…”

Staffan vinkade av honom och samma sekund som porten stängdes reste sig Jean igen med en högljudd nysning, som om han suttit och hållit den inne för att inte dra till sig ännu mer uppmärksamhet.

”Prosit.” Sade Staffan vänligt.

”Tack…” Svarade Jean och tog fram en näsduk ur fickan. ”Jag får så lätt nysattacker ibland… Värst är det på vintern. Ja, tack ska du ha igen Staffan. Det där var verkligen nära ögat…”

”Ingen fara.” Sade Staffan glatt. ”Huvudsaken är att det gick bra. Och nu fick du ju lära känna Incinatus lite mera.”

Hästen nosade Jean i ryggen vilket fick betjänten att rycka till med ett litet läte och snabbt dra sig tillbaka ut från boxen.

”Jag hoppas att inte ett ord av det du sade till Anders var sant…” Påpekade Jean med en blicken fäst på hästen.

”Nä då.” Skrattade Staffan och kliade hästen i manen. ”Jag tror inte att den här kusen har det i sig.”

”Så bra då… Ja, jag tror nog att jag måste dra mig tillbaka till slottet nu. Jag kan nog hitta rätt pigment där, det bör inte vara så svårt.” Sade Jean med en lättad suck. ”Men tack ska du ha för all din hjälp. Det har varit ytterst värdefullt för mig.”

”Inga problem.” Sade Staffan och log brett. ”Det var bara roligt att få träffa lite fler människor. Du är den första jag faktiskt haft ett riktigt trevligt samtal med. Slottsherren har jag knappt sett ända sen jag kom hit. Han verkar vara en lite underlig prick…”

”Ja, så skulle man väl kunna uttrycka det.” Svarade Jean och såg ner på burken med linolja som han fortfarande höll i sina händer med en uttryckslös min. ”Staffan, lyssna på mig. Eftersom du har varit vänlig nog att hjälpa mig så tänker jag ge dig ett mycket gott råd.”

”Visst. Vadå för något?” Frågade Staffan nyfiket.

”Gör dig själv en tjänst och försök ha så lite att göra med Greven som möjligt.” Sade Jean med en allvarlig blick.

”Äsch, så farlig kan han väl inte vara?” Skrockade Staffan igen och gick in i boxen för att fortsätta rykta hästen.

”Åh jo. Tro mig...” Svarade Jean med glädjelöst skratt. ”Nåväl… Jag återlämnar burken imorgon efter att budet har hämtat tavlan.”

”Äh, behåll burken om du vill. Men du får gärna komma och hälsa på när du har tid.” Erbjöd Staffan och började rykta.

”Ja… Vi får väl se.” Svarade Jean med ett osäkert leende. ”Jag önskar bara att jag visste ett sätt att visa min uppskattning för all din hjälp. En slags gåva kanske skulle vara passande…”

”Bry dig inte om det, säger jag.” Insisterade Staffan med en bekymmerslös axelryckning. ”Jag är nöjd med allt jag har, du behöver inte ge mig ett dyft.”

Svaret verkade inte lugna Jean det minsta utan snarare göra honom ännu mer bekymrad. Han stod fortfarande med handen på handtaget till porten och tänkte så det knakade.

”Vad sägs om att jag ber en av pigorna att komma ner med efterrätt hit?” Frågade Jean artigt. ”Senare ikväll efter Grevens middag?”

”Efterrätt?” Frågade Staffan och såg intresserad ut. ”Vilken typ av efterrätt då?”

”Ostkaka, om jag inte minns fel.” Svarade Jean och lade huvudet på sned medan han gick igenom dagens meny i huvudet.

”…Ostkaka?” Upprepade Staffan och såg så lyrisk ut att Jean inte kunde låta bli att le åt honom. ”Kan du verkligen göra så? Får du ens göra så?”

”Äsch då, den gamla gubben äter aldrig upp allt själv, det blir alltid för mycket över.” Svarade Jean med ännu en handviftning. ”Tjänstefolket tar jämt reda på det och delar ut sinsemellan. Jag ber dem spara ett fat och bära ner det hit, de behöver aldrig veta varför.”

”Tack ska du ha, det vore verkligen jättebussigt.” Sade Staffan älskvärt.

”Ingen orsak.” Sade Jean med ett uppriktigt leende innan han till slut lämnade stallet.