Morrissey hade sedan starten ambitionen att bli popmusikens Oscar Wilde, men det är först på The Smiths tredje album som han verkligen kan göra anspråk på titeln. Den unika kemiska reaktionen av hans eviga förtvivlan och Johnny Marrs ringande gitarrer är ett ofta härmat men aldrig upprepat recept inom indierock – låtar om sorg som samtidigt svänger. The Queen Is Dead förblir bandets mest dramatiska, eller kanske melodramatiska, album. Moz tar upp sina problem med allt från kändisskap (”Frankly, Mr. Shankly”) till celibat (”Never Had No One Ever”) och hans standardarsenal av gränslös självömkan (”Bigmouth Strikes Again”, ”The Boy With the Thorn in His Side”). Han hävdar till och med att han ”vet hur Jeanne d'Arc kände sig”. Det självparodiska tillvägagångssättet fungerar bäst i den pirrigt spännande och otroligt romantiska ”There Is a Light That Never Goes Out” där han sjunger: “If a double-decker bus crashes into us/To die by your side is such a heavenly way to die”. Det har aldrig funnits en band så öppet bekännande och avslappnat, så medvetet uppriktigt och kaxigt.