Även många år efter att man först skar sig på de vassa kanterna låter refrängen i ”Smells Like Teen Spirit” fortfarande för farlig, för högljudd, för ful, för upprörd för mainstreamkulturen. Och trots det utgjorde inte bara Neverminds öppnare genombrottet för Seattle-trion, det vände upp och ner på populärkulturen på ett sätt som aldrig upprepats. Punk blev pop, grunge blev ett lingua franca, industrins murar rasade samman och Kurt Cobain blev en motvillig röst för en generation i behov av katarsis. Allt mer eller mindre över en natt. Men det som gör Nirvanas andra album så speciellt är inte dess vrede, utan dess oskuldsfullhet. Hur skräckinjagande och söndervittrande det än kan låta var det aldrig på bekostnad av melodi, låtskrivarhantverk eller mänsklighet. Det gamla gardet levde fortfarande. Såväl Metallicas svarta album som Guns N' Roses dubbelalbum Use Your Illusion släpptes bara några veckor från Nevermind. Men inte bara sålde den senare ungefär lika mycket som de andra två – för en kort stund under 1992 lyckades den till och med peta Michael Jacksons Dangerous från platsen som USA:s bäst säljande album. Nirvanas inflytande sträckte sig långt förbi försäljningssiffror och banade väg för generationer av framåtblickande artister, från Radiohead till Billie Eilish. De presenterade inte sig själva som rockgudar utan som vanliga (och väldigt känsliga) dödliga. Som ett alternativ till pinuppan i läderbyxor erbjöd de en stolt feminist som skrek till hans röst gav upp (”Territorial Pissings”). Istället för välpolerade powerballader levererade de något ömtåligt och rått (”Polly”, ”Something in the Way”). Nirvanas ångest uttrycktes inte bara i texterna, utan även i inramningen. Varken Cobains visdom eller vrede hade skakat om samtiden på samma sätt om det inte vore för känslan för melodier som alltid gjorde visheten och ilskan lite lättare att svälja.