Om Kate Bushs första två album var stöpta i 70-talets artrocktradition var den brittiska singer-songwriterns femte LP från 1985 mer än bara en reflektion av sin tid – den bidrog till att definiera den. Få låtar väcker minnet av pop från mitten av 80-talet som den odödliga ”Running Up That Hill” med trummor med gated reverb, kvasi-dance-beat, spöklika rösteffekter och en omedelbar syntmelodi. Det var inte heller många album som gjorde mer för att överföra ambitionen hos progressiv rock till den digitala eran. Albumet är uppdelat i två sviter, en för varje sida, och behandlar stora teman som gapet mellan män och kvinnor, styrkan i moderskärlek och drömmars natur. Bush förmedlar dem med sitt kraftiga verktyg till röst, kapabelt till både ömhet och styrka. 1985 fanns det ingenting liknande. Och i viss bemärkelse har ingenting därefter heller kommit nära blandningen av popörhängen och avantgardistiska ljudlandskap. Men Hounds of Love öppnade också en helt ny värld att utforska för generationer av musiker – Björk, Fiona Apple, Tori Amos och Joanna Newsom är några av de artister som följt i Bushs fotspår.