Bruce Springsteen liknade sitt tredje album med en sångcykel som inleddes i soluppgången och avslutades i skymningen, med munspelet i ”Thunder Road” som revelj och ”Jungleland” som ridå. Däremellan utspelar sig gott om dramatik, där Springsteens färgstarka karaktärer hamnar i trångmål i mörka gränder och kämpar för sin frihet (eller åtminstone upprättelse). Hans första två album bjöd på storslagna berättelser fulla av färgstarka rollfigurer. Men på Born to Run fann han äntligen det hemliga receptet på hur sagorna skulle tajtas till och på så vis bli lättare ta till sig. Springsteen skulle senare peka ut titelspåret som det ögonblick där han lärde sig att framgångsrikt kombinera kraft och känsla – textmässigt och musikaliskt – i ett kortare format men med samma effekt. Born to Run bärs upp av en ruffig, nyckfull ljudvägg och känns såväl spännande som hjärtskärande, tankfull och tragisk. Ett viktigt ögonblick för Springsteen både som artist och låtskrivare.