Giles Martin, son till The Beatles legendariska producent George Martin och förvaltare av bandets ovärdeliga katalog, sade till Apple Music att Abbey Road är den perfekta inkörsporten till bandets universum eftersom det låter så samtida. Och det stämmer. Andra The Beatles-album må trolla fram ett visst historiskt ögonblick – de matchande kostymerna och pottfrisyrerna, de okynniga popexperimenten i mitten av katalogen eller det färgstarka psykedeliska fyrverkeriet. Abbey Road låter som fyra obeskrivligt begåvande människor som spelar den ena outplånliga låten efter den andra i ett rum tillsammans. Varken mer eller mindre. Det elfte och näst sista albumet i The Beatles historiska katalog var det sista där alla fyra medlemmar befann sig i studion samtidigt. Och visst, det är helt meningslöst att försöka lyfta fram ett enda The Beatles-album som väger tyngst, men Abbey Road från 1969 är det mest tidlösa. En fläckfri, oöverträffad samling låtar från ett band på sin kreativa topp som förändrade världen. Med 1968 års spretiga ”The White Album” i bakhuvudet framstår Abbey Road som en relativt koncis sammanfattning av hela grejen med The Beatles. Hemtrevlig (”Here Comes The Sun”), lite knasig (”Come Together”, ”Polythene Pam”), makaber och hemtrevlig (”Maxwell's Silver Hammer”), romantisk som första dansen på ett bröllop (”Something”) och nyckfull (”Octopus's Garden”, ”Mean Mr. Mustard”). Och glöm verkligen inte experimenterandet i albumets avslutande 16 minuter långa medley med åtta låtar. Glöden i popmusikens mesta samarbetskraft höll på att slockna, men inte innan den bar frukt i form av en sista komplett dokumentation av oöverträffad kreativitet och kamratskap.