A Love Supreme spelades in den 9 december 1964 och höjde ribban i fråga om vad jazz kunde sträva efter att uttrycka. Den är avsiktligt andaktsfull, med en lång religiös dikt tryckt på fodralet, plus en text där John Coltrane anspelar på att bli kvitt sitt beroende och lyfter fram sitt andliga uppvaknande 1957. Sålunda finns här en aura av högtidlighet, vilket tydliggörs redan i de första tonerna i ”Acknowledgement”. Coltrane bygger besvärjande fraseringar på tenorsax innan basisten Jimmy Garrison plockar upp de fyra tonerna i huvudmotivet på ”A Love Supreme”, och trummisen Elvin Jones lägger ett drivande beat med flera lager och mest diskreta av afro-latinska anslag. Gruppens sound i det ögonblicket ristades in i jazzhistorien likt skrift på en stentavla. Det är förbluffande att fundera över vad Coltrane åstadkom på tio år, mellan sin debut som bandledare 1957 och sin död vid 40 års ålder 1967. A Love Supreme förblir vattendelaren – koncis men ändå ständigt gripande. En grundsten i genren som skulle bli känd som andlig jazz.