Alan Jackson tröttnade på det glänsande, felfria Nashvillesoundet långt innan alt- och rootscountry blev populära motreaktioner. Hans tredje platta från 1992 minner om countryns fornstora dagar, utan att för den skull lukta unken vägkrog. Låtmaterialet är starkt och gitarrplockandet sitter där det ska. Här bjuds på fin gammaldags country att stampa bootsen till, som i växa upp-berättelsen ”Chattahoochee”. Men även glöm-dina-sorger-vid-bardisken-ballader som ”(Who Says) You Can't Have It All”. Albumets tidlösa (gammaldags kanske någon skulle säga) sound gjorde det till en monumental framgång.